Nameless

Med ett hjärta för träning, hundar & rock’n roll

Stefan Söderberg hann med enormt mycket under sitt alldeles för korta liv. Han var en unik person, tidvis med en plågad själ, som starkt berörde alla omkring honom. 

Redan som liten bestämde sig Stefan för att bli en duktig idrottsman. Som sjuåring började han träna hårt efter ett intensivt program som han själv lagt upp. Han sprang miltals varje vecka och lyfte tunga vikter. I dag skulle det vara otänkbart att ett barn tränade som Stefan gjorde. Men han fick en fantastisk fysik, och var vältränad fram till sin alldeles för tidiga bortgång vid 45 års ålder. 

Stefan började som barn med motocross och blev med tiden riktigt duktig. I en dyr sport tog sig Stefan fram på egen hand, med begagnad utrustning och en vilja av stål. Motocrossen var en stor del av hans liv och gav honom många vänner och upplevelser som han aldrig glömde. 

Stefan var också en begåvad boxare. Hans styrka och otroligt starka vilja gjorde honom till en imponerande motståndare. Han avskydde att förlora och såg därför till att snabbt vinna på knockout. 

Ett annat stort intresse var dykningen. Stefan tog dykarcertifikat -94 och gjorde sedan avancerade dyk i bl.a. Egypten, Thailand, Sicilien och på ”sitt andra hem” Rhodos.

Stefans far var dragspelaren Kurt Söderberg. Från honom ärvde Stefan ett livslångt musikintresse.Redan som tonåring lyssnade han på idolerna Black Sabbath och Deep Purple. Med en stor talang för att sjunga och spela gitarr, blev han så småningom en fantastisk sångare. År 1992 startade Stefan bandet Nameless som han sedan fortsatte spela med hela sitt liv. Med influenser från allt från Creedence till Black Sabbath hade Nameless en bred och populär repetoar. Under åtta år, fram tills 2004, var Stefan även sångare i Pedalens Pågar.

Ett stort hjärta var på samma gång Stefans välsignelse och hans förbannelse.

Han hade otroligt många vänner och var alltid väldigt mån om att hålla kontakten med, och visa omtanke om ,dem han brydde sig om. Hans förmåga att tala rakt från sitt hjärta och få människor att känna sig sedda och uppskattade var både sällsynt och osvensk.

När Stefan satte den sidan till kunde han mäta sig med vilken ståuppare som helst. Han var sanslöst rolig, kvicktänkt och smart med alla sina snabba, pricksäkra ord, sin sjuka humor och en fantastisk förmåga att härma folk.

Stefan var inte rädd för att visa sina känslor. Han kunde gråta och säga att han blivit sårad, utan att på något sätt tappa ansiktet. Han hade en särskilt varm plats i hjärtat för djur och det fanns tillfällen när han använde sin imponerande image för att försvara dessa minsta och svaga. Stefan hatade orättvisor och feghet.

Samma ärlighet och rakhet som kunde vara så trevlig  gjorde att Stefan, på ett ofta burdust sätt, sa ifrån när något inte passade honom. Han var överkänslig och långsint, med ett minne som saknade motstycke. Ofta hade han orealistiska förväntningar på sig själv och andra, vilket gav honom många besvikelser han tog väldigt hårt. Och när han förlorade någon av sina nära och kära brast hans hjärta. 

Den största förlusten i Stefans liv var när han förlorade ”sin lille påg” – sextonåriga Chivas. Chivas var en snäll, modig och lojal golden retriever som under hela sitt liv ständigt fanns vid Stefans sida. Chivas dog år 2004 och Stefan återhämtade sig aldrig fullständigt. Han pratade ofta om Chivas och höll på alla sätt hans minne levande. En stor tröst blev dock Rockie, en grand basset, som under två år var Chivas ”lillebror”, och när tiden kom tog över hans roll som Stefans bäste vän. 

Kiki, Stefans sambo sedan 13 år, var hans trygghet och stora kärlek. Hon delade hans äventyrlighet, speciella humor och kärlek till djur och rock’n roll. Kiki och Stefan tillbringade flera veckor varje år på Rhodos som blev deras andra hem. Där fick Stefan stående ovationer när han spelade på klubbarna Colorado och Sticky Fingers.

När  idrottskarriären tog slut började Stefan en plågsam och livslång kamp mot den mörka sidan i sitt liv, hatkärleken till spriten. Han ville så förtvivlat gärna vinna den kampen och under långa perioder såg det ut som att han skulle lyckas. Tyvärr blev det inte så. 

Stefan var en fullständigt äkta, närvarande och varm person som rörde vid många liv. Under sina 45 år kramade Stefan mer liv ur livet än många gör under dubbelt så många år. Ändå lämnar han oss med så mycket osagt och ogjort.

Sedan jag lärde känna Stefan för snart tio år sedan har han varit en vän med en stor plats i mitt hjärta. Jag, och många med mig, kommer alltid att sakna honom.

 

"Senast vi pratade Stefan så sa jag att vi skulle vara vänner hela livet. Och jag sa hur mycket du betyder för så många... Tomrummet efter dig är stort."

 

 /Text av Stefans vän Shalini - med inspiration från Kiki 

    Stefan Söderberg

    17 juni 1964 - 12 januari 2010